Sorg är så svårt

Den 3 januari i år fick vår älskade Witch somna in i mina armar, med familjen runt sig.

Hon var ju sämre redan i december. Såg ju små tendenser till trötthet och bara en känsla av att det var ngt. Och vi kollade henne och tog prover, men visade inget konstigt. Bra värden för att vara gammal hund, levern ngt hög, men inte konstigt då hon åt mediciner.

1 januari var hon ute flera ggr på natten. Det vände inte liksom, trots alla åtgärder man ska göra och vi gjorde. Fredagen tyckte jag hon var slö när jag kom hem efter en dags jobb i Västervik.

Lördagen ringde jag vet. Inte jättedålig men dålig. Jag märkte att hjärtat slog som det ville. Hon ville inte äta, det skar i mig. Hon som älskar mat, ville inte ha något. Min Witch, min älskade hund. Som jag älskat i nästan 13 år.

Jag fick med mig Lotta och åkte till distriktarna. Hade pratat med Valla men de skulle troligen bara lägga in henne  på dropp sa de efter att jag förklarat. Och jag ville inte lämna henne. Jag kände någonstans inom mig det var nog dags och då ska hon inte ligga där i en bur, ensam, utan oss, sin familj. Man ska kunna leva med det efteråt med. Så distriktarna blev det.

W3

Så får till Viken. Hallgren. Rysningar. Men det gick faktiskt bra. Han var bra med henne, lugn och vänlig. Och vad det gjorde ont i mig att titta på henne. Hon avskyr veterinärer var så trött. Blodproverna såg bra ut, men hjärtat slog lite galet. Han gav lite medikamenter, bytte medicin och lite annat. Sedan var det bara att avvakta.

Åkte hem och tänkte att hon får ett dygn på sig.

Sent på lördagskvällen gick Andreas upp och la sig, runt 00:30. Då hade vi suttit med henne. Hon sov, åt inte, gick ut ibland. Andreas hann bara upp och jag fick lite ensamtid. Då kände jag nej nu väntar jag inte längre det här kommer inte att vända. Det är dags. Jag ville inte hon skulle bli akut dålig.

Det var dags att släppa henne, till sin mor och syskon. Nike. Det var dags att ta mitt ansvar som djurägare att ge henne ro. Att släppa taget om henne som var så älskad av så många!

Vi ringde och bad vet komma till oss. Han informerade om att det blev dyrt, kanske inte försäkringen täcker om det går att resa till dem. Men vi valde att ta hem honom. Vad är pengar värt i detta ögonblick kände jag. Hon avskyr veterinärer, är lite rädd. Nej hon ska somna in här hemma.

120212 239

Alla grät vi och satt med henne, gosade, pratade, kramade, pussade på henne. om och om igen. Jag grät och grät och grät. Andreas ringde efter syrran som kom.

Veterinären kom. Han var faktiskt bra då med. Han pratade inte, han bara gjorde det han skulle. Han satt gav henne lugnande. Hon tittade på mig, och jag hade svårt att tolka hennes blick. Det kändes som om hon inte ville. Han gav henne tid att slumra in lite i sin dvala, inför sin sista vila. Han gav oss tid, gav mig tid att göra mig beredd att be honom spruta in det som skulle ta henne från oss, från mig. För alltid. Mitt hjärta brast. SMärtan slog ned som en bomb. Ohanterlig. Min hund, ska hon inte finnas mer? Skulle jag gett mer tid?

Jag sa så mycket till henne, mycket via tankarna, tårarna rann och jag höll på att gå itu. Två hundar på så kort tid är för mycket känslomässigt för min kropp. Jag återupplevde Nikes avlivning i tankarna, det kom över mig som ett hårt slag över bröstet.

150104 176

Han började spruta in den sista vätskan. Han hade inte sprutat in mycket innan hon var borta. Min Witch fanns inte mer. Hon var död. Jag hade sett till att hon dog. Hade jag gjort rätt? Ja vem vet. Ingen. Hon var fri. Själv kände jag mig död inombords. Tom, smärta, missmod, misströstan, avsky att vår älskade hund inte fick leva 20 år till. Avsky över att inte kunna påverka.

Hon somnade in med huvudet i min famn. Lugnt och stilla. Allt gick fort. Hennes kropp var redo. Men jag var inte redo. Jag var inte redo på något sätt. Allt var overkligt. Med henne dog ännu e snorm bit avmitt hjärta. Man blir aldrig densamma igen. Man känns förminskad.

Hon såg helt plötsligt så lugn ut. Så fridfull. Då visste jag det var rätt. Men hur kan något som är så rätt göra så ont?

Det tog lång tid att ta in hon var borta. Letade efter henne hemma, ställde ned hennes matskål, ropade efter henne ute. Har svårt att acceptera det. Varför liksom?

Det var hemskt, vidrigt. Vår älskade Witch skulle inte yla och skälla konstant när hon var glad vilket hon oftast var…. jag skulle inte får höra hennes klampande med framtassarn när hon for runt. Jag skulle aldrig mer få se henne. Aldrig mer se henne springa över fälten som hon älskade. Alrig mer höra hennes ylande när hon fick upp ett harspår. Så många Aldrig mer.

Hon var alltid så godmodig, så glad och trodde gott om allt och alla. Man såg alltid hennes förvåning när hon var med på kurs och de skuffade bort henne lite byrskt när hon tiggde eller ville hälsa, hon var inte van vid det. Hon var så vänlig. Kunde inte förstå att inte alla ville hon skulle vara så. En sådan underbar syn på livet hade hon. Det fanns liksom inga sorger, allt var kul. Åka bil. Vara hos mormor, åka till syrran och fika på soffelan, åka till farmor, åka till gudmor och gudfar, åka till Mia och hennes familj, promenera på fält och i skogen, få gå och strosa på plan när jag hade kurs. Allt var kul liksom! Så glad, så sprallig intill sista dagarna.

W2

Nu är det tyst i huset. Jag saknar hennes skällande och ylande. Saknar hennes klampande. Saknar hennes tiggande. Saknar att hon väckte mig på natten för att täcket åkt av henne och jag skulle öppna så hon kunde krypa intillmig igen. Saknar att ha henne bredvid mig på natten, saknar att hennes huvud ligger på hennes fina rosa kudde. Saknar att gnälla på Lotta och henne på promenderna i skogen att de gick åt fel håll, att de gick långsamt, att hon fick styra vart Lotta skulle gå med henne. Jag saknar att få ge hennes medicin varje dag som hon tog som godis.

Jag saknar hennes kärlek hon gav, den var så innerlig och sann, så lojal. Hon var en sådan hund som gav allt men krävde inget tillbaka liksom. Jag saknar hennes underbara tillgivenhet. Jag saknar att gosa med henne, borra ned huvudet i hennes hals. Att smeka hennes långa mjuka fina öron. Saknar att få lukta på hennes tassar. Jag saknar att ha hennes huvud i knät i soffan. Jag saknar henne. Så oerhört.

W4

Hon var pensionär i många år pga hjärtat. Men hemmet var hennes. Det styrde hon. De andra hade sitt ute i frm av träningar och så. Men hemmet, det var vår Witch. Hon var kärnan på något sätt i vår familj. Hon var den hunden som var liksomhela familjens. De andra är ju det med men de är ju mest för mig. Men Witch älskade oss alla, så mycket och hon fick en verkligen att känna det. Hon fick mig/oss att känna att vår familj betydde allt för henne. Vi var hennes liv, och hon var vårt.

Nu finns hon inte mer. Vi ropar inte Mediiciiiin flera gånger nu. Vi ropar inte mer långeöron eller älgar med bollar där bak. Alla Witchans skämt. Det ekar tyst.

Hon föddes den 25 februari 2003, med sins syskon. Vid 14 dgar blev hon sjuk. Jag gick med henne innaför kläderna i ett par dagar och vi lyckades rädda henne mot alla odds.

IMG_7976

Som 11 månaders försvann hon och mamma Ottilia i två dygn i februari med dåliga isar. Hon fick under en jakt en 12 cm pinne rakt in i svalget som veterinären inte hittade förräns efter mååånga timmar. De vågade inte söva henne  för hon var i sådan djup chock. Hon fick lungödem när hon var 6,5, trodde inte hon skulle överleva natten. Hon fick hjärtfel efter några år. Hennes lungor var inte tip topp. Hon har varit med om en hel del farliga saker. Hon lurade döden många gånger. Men nu tog den övertaget på henne.

Hennes liv var kantat med olyckor och sjukdomar, men ännu mer av kärlek. Vi älskade henne så oerhört. Vi är många mer än bara familjen som gjorde det. Hon var familjens hjärta. Mittpunkt. Så älskad och vad kärlek vi fick av den hunden, hon var så innerlig och öppen. Så oerhört lätt att älska.

Du skulle ju leva i 20 år till var vi överens om, vad gick fel?

Vila i frid vår älskade Witch, du var vår solstråle och familjens mittpunkt. Vi är vilsna utan dig. Inget är sig likt utan dig. Vi tänker på dig varje dag, pratar om dig, med din röst.

Nu fick vi släppa taget om dig, mot vår vilja. Och det var så svårt, så smärtsamt. Är smärtsamt. Mitt hjärta har återigen gått i tusen bitar. Slitits ur min kropp. Hur överlever man?

Jag såg dig födas Witch, och jag såg dig somna in.

Älskad och saknad

Jag älskar dig Witch! Hälsa till mamma Ottilia, Luzzan och Nike ❤

Tills vi möts igen ❤

W1

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sorg är så svårt

  1. Syrran skriver:

    Witc- med hela kroppen fylld av glädje och sitt kärleksfulla hjärta. ❤️❤️❤️
    Såå lätt att älska-så svår att mista.💔. Tung sorg, bägaren är full.

    Tack för jag fick säga ”hej då-vi syns”. ❤️❤️❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s