1 år av sorg och enorm saknad

För den som inte gillar att läsa om döden, känslor. Sluta nu. Det här är det mest öppna och tyngsta jag skrivit. Lämnar ut mig själv. Men jag måste se om det kan jag hjälpa mig att komma framåt. Att skriva har alltid hjälpt mig förut.

Jag har dragit mig så för den här dagen. 30 april. 2015. 17:00

cropped-c3b6stanvindens-nike.jpg

Det är ett år sedan min älskade Nike lämnade mig. Med ett trasigt hjärta och en skadad själ. Hon lämnade mig knappt halv.

IMG_7736

Den dagen för ett år sedan vad hemsk. Har inte skrivit mycket om det. Vilket är ovanligt för mig. Jag brukar ha det som terapi. Men det här fungerar inte så. Det gör för ont. Klarar inte att ta in det i min kropp. Smärtan dödar mig känns det som. Kvävs. Nu ska jag tvinga mig att gå igenom den dagen. För att se om det kan lätta ngt inom mig. Jag behöver det. Bli lättare inom mig.

IMG_7212

För ett år sedan var dagen kommen för Nike att lämna mig,

Hennes bog hade pajat helt. Hennes bakdel var sämre. Beslutet togs på helgen. Jag grät. Grät och grät. Tittade på henne om och om igen. Och så grät jag. Mitt hjärta slets ur kroppen på mig! Men hon bad mig om det nu. Hon hade ont. Det skar i mig. Min skyldighet. Jag älskade henne så oerhört, så mycket. Så fruktansvärt mycket. För mycket. Mer än som var sunt. Men jag kunde inte motstå denna hund. Hon var helt enastående.

080101 004

Måndagen ringde jag vet och bad dem komma på onsdagen. De sista dagarna var jag helt förkrossad. Berättade inget för ngn när jag bestämt mig Det gick inte. Jag gick sönder Inuti. Det gör jag nu med känner jag. Det sliter i mig. Jag saknar henne så mycket. Så himla mycket. Varje dag.

IMG_7920

Några fick veta det sedan för att ta farväl av henne. En del såg jag till de fick ta farväl i ovetskap. Hon var älskad av så många. Hon lämnade inte ett hjärta orört. Och gjorde hon det var den människan av sten.

Sista dagen gick vi en promenad. Spårade. Apporterade. Bara var på vårt älskade Väldenäs. Strosade bland vitsipporna. Satt ner. Tårarna rann. Jag satt på en sten och hon for runt mig. Med sina pigga ögon, ett grässtrå i munnen. Bedjande och krävande: Lek med mig, ta stråt då och göm det!!!

140311 079

Jag tog stråt och gömde det. Men tålamodet och noggrannheten struntade hon i, hon tog en tugga gräs där hon såg jag lagt ned stråt. Jag skrattade högt åt henne, hon stod och glodde på mig med en stor grästofs i munnen och tyckte hon var skitbra. Och det var hon ju. Den bästa som fanns i hela världen.Min Guldhund.,

IMG_2349

Hon fick äta vad hon ville. Aptiten var det inget fel på. Korticonet hade förvandlat henne till ett matmonster sista halvåret.

Hon fick ärtsoppa. Hon älskade syrrans ärtsoppa. Tokiga älskade hund.

Vi var ute i många timmar. Andreas och Evelin tror jag skötte allt runt.

IMG_3616

Jag kommer i håg ett svagt minne, vet inte om det var före eller efter. Eve var ute med hundarna i Grillplats skogen. Vet inte om jag hade Nike med mig eller om hon var borta. Jag tror ja la spår i alla fall. Jag fick en rejäl ångest attack. Ramladae i hop på fältet. Och bara grät och grät. Helt förtvivlad. Har för mig att Eve kom och såg mig i det skicket. Inte bra. Hon var för ung för att ta hand om mig där. Men vad kunde jag göra? Inte ett dugg. Jag var så trasig. Är så trasig inom mig. Ett sår som aldrig kommer läka.

Jag fick verkligen bara vara med henne. Hela dagen. Vi tog kort på henne i trädgården.Ensam och med de andra hundarna! Massor med kort.

IMG_0905

Tiden gick och det närmade sig. 16:30.För första gången  i mitt liv, var jag rädd för mig själv. Hur jag skulle klara det. Jag ville själv inte leva när hon inte fanns. Så kände jag verkligen. Jag var rädd för mig själv på allvar. Vad jag skulle ta mig till. Var helt utom kontroll. Fast ingen visste det. Vågade inte sätta ord på det. Jo jag skrev ett sms till Adelia det kommer jag i håg. Ville inte vara kvar.

Jag vågade givetvis inte berätta det för någon för då skulle jag bli idiotförklarad. Vem vill dö för en hunds skull? Ja sjukt jag vet. Men jag kunde inte styra mina känslor. Mina sinnen var i kaos.I uppror. Inte styra vad jag ville göra. Jag insåg någonstans inom mig att jag måste gardera mig, säkra upp, rädda mig i förväg, att se till det fanns ngn där som var vaksam på mig när jag kände så här. Någon som inte lät mig få utrymme. Syrran. Stackars syrran drog jag in i det. Hon ovetandes. Men jag visste att hon skulle förstå, och inse.

Hon var här när vet kom. Audun. Han babblade alldeles för mycket. Jag ville han skulle vara tyst och låta mig va. Jag fattade ju själv det var för hennes bästa. Jag var ju inte dum. Men han gjorde ju bara sitt jobb. Jag otacksam. Men jag orkade inte vara annat.

_MG_7610

Jag låg på gräset med henne i min famn, i lätt enkelt regn, sol men regn. Jag pratade med henne, sa hon var mitt allt. För det var hon. Mitt allt.

Han sprutade henne med det han skulle. Hon lade ner huvudet i mitt knä, jag strök henne. Hon drog sitt sista andetag med mina tårar droppandes över henne.

Hon var borta.

150104 489

Min älskade Nike fanns inte mer. Hon låg död och slapp i min famn. Inga andetag, ingen puls. Hon var borta. För alltid. Min livfulla Guldhund.

IMG_8441

Jag skrek och jag grät. Kramade henne, ville ha henne tillbaka. Hade en enorm panik inom mig. Ville bort, ville inte känna så här. Det gjorde så ont. Så ont. Jag trodde på allvar jag skulle dö av sorgen, av smärtan.

IMG_0858

Hon tog med sig mitt hjärta. Så det är inte så stor bit kvar.

Jag kravlade mig in. Innanför dörren kollapsade jag. Syrran kom och reste mig upp. Minns bara som en dimma.

Hon fick upp mig i sovrummet. Gav mig ngt att sova på. Jag orkade inte med mig själv. Inte alls. Ville inte vara vaken.

IMG_3721

Det jag sedan minns är att de hade tagit in henne i köket så hundarna fick hälsa på henne. Segra var jätteundrande. Viska gick undan. De andra vet jag  inte.

Följande dagar och första veckan har jag inte ngn koll på. Jag fick hjälp att hålla mig lugn, och sova. Att landa i det hela. Jag kommer inte ihåg något direkt av det.

Det är den enda gången jag känt att jag aldrig mer vill ha en hund som står mig så nära som hon gjorde. För hon var mitt närmsta. Kommer alltid att vara det.

_DSC0111

Sa till mig själv att aldrig tillåta mig älska ngn hund så mycket som Nike. Aldrig mer.Det var för smärtsamt. Det är fortfarande för smärtsamt.

Det tog mig dryga två veckor innan jag orkade resa mig upp. Och försöka komma tillbaka.

IMG_3257

Det har varit svårt att skriva det här. Oerhört svårt. Att riva upp det. Att öppna sig så totalt.

IMG_5437

Nu har det gått 1 år. Man har gjort allt första gången utan henne.  Jag kan fortfarande inte prata om henne på djupet. Bara i jämförelse eller snabba ord ngt hon gjorde. Det går ännu inte.

Tiden läker inte alla sår.

Jag är inte samma människa idag som innan. Jag bär i dag en sorg med mig som är tung och svår. Men den nya Ingela fungerar. Men med ett tyngre sinne.

IMG_3256

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till 1 år av sorg och enorm saknad

  1. Monica Königsson skriver:

    Usch Ingela mina tårar rinner, smärtsamt att läsa , tänker på den dagen man måste skiljas från en älskad vän. Du skriver att aldrig fästa dig så mer för en hund som Nike. Jag har haft många hundar och sorgen är hemsk efter dem alla men Alca är mitt allt, det är något hos henne som jag inte kan förklara, När jag tittar på henne fylls mitt hjärta av stor glädje och tacksamhet över att hon är min. Jag vet ju att den dagen kommer och skulle känna som du , hur klarar man det, törs inte en tänka tanken. En trognare vän finns inte, hon följer mig överallt, somnar på min arm på kvällen. År evigt tacksam till Cari som gav mig förtroendet att äga Alca. Vi ses kanske i juli, ha det så gott

    Gilla

  2. Syrran skriver:

    Älskade lillasyster! Jag vet hur du känner dig, mer än du tror. Jag känner dig såå väl. Och lider med dig. Inget kan jag göra. Ingenting. Ingen kan.
    Finns här bara. Och förstår dig så innerligt väl.
    ❤️❤️❤️

    Gilla

  3. Lotta Driscoll Brunius skriver:

    Oh Ingela så fint skrivet. Känner hur ont det gör i ditt hjärta och din kropp. När jag läser så trillar mina tårar i floder….. Känner hur ont det gör i dig och hur ont det gjorde i mig då min älskade själsfrände Othello också somnade in i min famn för snart tre år sedan. Idag blir jag så varm i mitt hjärta när jag tänker på min älskade Othello även om tomheten och saknaden fortfarande finns kvar. Trodde aldrig, precis som du att man kunde älska sin hund så otroligt djupt och innerligt men så är det….. Tiden läker alla sår sägs det men möjligt att det värsta lägger sig men inte till fullo. Idag har min älskade Ice tagit plats i mitt hjärta och du har dina älskade hundar och livet går vidare. Men de kommer alltid att finnas i våra hjärtan….. Våra älskade hundar och själsfränder. En dag ses vi igen….Nike och Othello ❤

    Gilla

  4. high5 skriver:

    Människor som inte lever med djur förstår nog inte riktigt hur det känns… att man kan sakna ett djur på samma sätt som man saknar en människa. Vi som lever med dom förstår desto bättre. Varm kram till dig vännen. Hon var en fantastisk hund. ❤

    Gilla

  5. AnnaP skriver:

    Tårarna rinner… Det är ett förfärligt beslut att tvingas ta. Vi måste göra det för våra älskade hundars skull, men smärtan är outsäglig.

    Efter att ha läst din berättelse gick jag in och läste min egen. Jag klarar inte att påminnas, men eftersom jag redan var så ledsen tänkte jag att jag skulle orka det. Det är en enorm smärta som kommer över mig, en smärta som alltid kommer att finnas där för oss, både dig och mig. Och samtidigt… så mycket kärlek!
    http://www.pannisen.se/Buffy/nyheter.htm

    Gilla

  6. Minglapinglans skriver:

    Herre gud människa så vackert skrivet ❤ Känner så mycket med dig och tårarna slutar inte rinna!
    Jag brukar undra om vi verkligen kan älska en hund så mycket……och det kan vi, mera än oss själva!!!
    Kramar i massor

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s