I dag åkte jag ned till Västervik för att börja jobba 14:15.
Jag sa innan att jag i dag har telefonen på och svarar då det är som det är hemma!
Dagen var superrolig med alla fina ekipage. Jag tycker verkligen om att åka till Västervik och arbeta med detta!!! Det är inspirerande och de är så väldigt ambitiösa i sin träning och de kämpar. Varje gång jag kommer och frågar hu det gått så lyser de upp och berättar om hur det gått! Det gör mig glad!!
När jag hade sista ekipaget ringde telefonen. Ett okänt nummer för mig. Tänkte inte svara men så gjorde jag det.
Tur var det. För syrran fick åka in igen. Jag blev alldeles kall.
Jag blev så rädd. Och så ledsen. Jag önskar min älskade syster att få vara frisk, inte behöva vara med om det här vid hennes ålder. Men vem bryr sig om min önskan?
Hon är en stark person, som trots alla år av allt, alltid är positiv och glad. Försöker alltid se det goda i allt. Hon är en riktig kämpe. Hon får inget gratis i livet! Jag har inte heller allt gratis, inte ni heller. Men jag är frisk. Och dagar som dessa önskar jag att kunde avlasta henne med något av det hon har. Men så fungerar det inte.
Dagen som var så bra, slutade så tråkigt!
Östanvindens Kennel 