SM i lydnad 2016

Jaha då var vi här igen. Kvällen innan SM.

För två år sedan sa jag att Viska och jag skulle göra vårt sista SM i Sollefteå. I januari det året hade jag röntgat henne och fick en chock att hennes kropp var så trasig, hennes höfter var inte fina. 7,5 år gammal. Jag var ledsen och nedslagen.

Vi har simmat året runt. På vintern inomhus i Norsholm varje vecka. Det är toppen för henne! Det gör att hennes kropp fortfarande har kraft och ork och framför allt styrka!

Vi tävlade vårt SM vårt 5:e det året.

Förra året trodde jag också det skulle bli hennes sista, hennes kropp borde inte orka tänkte jag ju hela tiden, snart säger den i från… men nej då, vi gjorde vårt 6:e SM. Älskade kämpe.

I år är det hennes sista SM, helt otroligt hennes sjunde på rad!

Hon är tio år om några veckor. Detta blir troligen hennes sista tävling. Någonsin. Smärtsamt att skriva ska ni veta. Jag älskar att tävla henne och hon älskar att tävla! Det är med lite sorg ja åker och tävlar detta SM. Men mest känner jag givetvis glädje över att hon fortfarande älskar det så hon kvalar in!

Vi ska gå in och visa att man kan, fast man är gammal. Allt går inte lika fort, inte lika smidigt, inte lika precist, men vi ska visa att viljan kan ingen ta i från henne!

Hon skaffades för att valla men blev en toppen Lydnadshund. Så många förstapris denna hund tagit. Vilket mod och hjärta. Hon har gett mig allt hon förmår.

Oavsett hur det går älskar jag henne av hela mitt hjärta!

Skoja ska med och hon ska göra sitt andra SM: Förra året tog det slut fort, i år hoppas jag vi får komma in och köra vårt program och se hur det går. Hon har inte någon momentsäkerhet så det kan gå toppen eller botten. Mig spelar det ingen roll vilket. För jag vet att hon gör vad hon förmår efter den träning hon får.  Hon är en försiktig hund som utvecklas för varje träningspass. Med ett stort hjärta, vill hon göra rätt, om än med lite eftertanke. Men hon är en enastående vallhund på gården. Där är hon inte försiktig och mjuk!

Och oavsett hur det går så älskar jag även denna hund så högt!

Nu ska jag packa det sista och sedan få in det i bilen för tiiidigt i morgon bitti bär det av!

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Sorg är så svårt

Den 3 januari i år fick vår älskade Witch somna in i mina armar, med familjen runt sig.

Hon var ju sämre redan i december. Såg ju små tendenser till trötthet och bara en känsla av att det var ngt. Och vi kollade henne och tog prover, men visade inget konstigt. Bra värden för att vara gammal hund, levern ngt hög, men inte konstigt då hon åt mediciner.

1 januari var hon ute flera ggr på natten. Det vände inte liksom, trots alla åtgärder man ska göra och vi gjorde. Fredagen tyckte jag hon var slö när jag kom hem efter en dags jobb i Västervik.

Lördagen ringde jag vet. Inte jättedålig men dålig. Jag märkte att hjärtat slog som det ville. Hon ville inte äta, det skar i mig. Hon som älskar mat, ville inte ha något. Min Witch, min älskade hund. Som jag älskat i nästan 13 år.

Jag fick med mig Lotta och åkte till distriktarna. Hade pratat med Valla men de skulle troligen bara lägga in henne  på dropp sa de efter att jag förklarat. Och jag ville inte lämna henne. Jag kände någonstans inom mig det var nog dags och då ska hon inte ligga där i en bur, ensam, utan oss, sin familj. Man ska kunna leva med det efteråt med. Så distriktarna blev det.

W3

Så får till Viken. Hallgren. Rysningar. Men det gick faktiskt bra. Han var bra med henne, lugn och vänlig. Och vad det gjorde ont i mig att titta på henne. Hon avskyr veterinärer var så trött. Blodproverna såg bra ut, men hjärtat slog lite galet. Han gav lite medikamenter, bytte medicin och lite annat. Sedan var det bara att avvakta.

Åkte hem och tänkte att hon får ett dygn på sig.

Sent på lördagskvällen gick Andreas upp och la sig, runt 00:30. Då hade vi suttit med henne. Hon sov, åt inte, gick ut ibland. Andreas hann bara upp och jag fick lite ensamtid. Då kände jag nej nu väntar jag inte längre det här kommer inte att vända. Det är dags. Jag ville inte hon skulle bli akut dålig.

Det var dags att släppa henne, till sin mor och syskon. Nike. Det var dags att ta mitt ansvar som djurägare att ge henne ro. Att släppa taget om henne som var så älskad av så många!

Vi ringde och bad vet komma till oss. Han informerade om att det blev dyrt, kanske inte försäkringen täcker om det går att resa till dem. Men vi valde att ta hem honom. Vad är pengar värt i detta ögonblick kände jag. Hon avskyr veterinärer, är lite rädd. Nej hon ska somna in här hemma.

120212 239

Alla grät vi och satt med henne, gosade, pratade, kramade, pussade på henne. om och om igen. Jag grät och grät och grät. Andreas ringde efter syrran som kom.

Veterinären kom. Han var faktiskt bra då med. Han pratade inte, han bara gjorde det han skulle. Han satt gav henne lugnande. Hon tittade på mig, och jag hade svårt att tolka hennes blick. Det kändes som om hon inte ville. Han gav henne tid att slumra in lite i sin dvala, inför sin sista vila. Han gav oss tid, gav mig tid att göra mig beredd att be honom spruta in det som skulle ta henne från oss, från mig. För alltid. Mitt hjärta brast. SMärtan slog ned som en bomb. Ohanterlig. Min hund, ska hon inte finnas mer? Skulle jag gett mer tid?

Jag sa så mycket till henne, mycket via tankarna, tårarna rann och jag höll på att gå itu. Två hundar på så kort tid är för mycket känslomässigt för min kropp. Jag återupplevde Nikes avlivning i tankarna, det kom över mig som ett hårt slag över bröstet.

150104 176

Han började spruta in den sista vätskan. Han hade inte sprutat in mycket innan hon var borta. Min Witch fanns inte mer. Hon var död. Jag hade sett till att hon dog. Hade jag gjort rätt? Ja vem vet. Ingen. Hon var fri. Själv kände jag mig död inombords. Tom, smärta, missmod, misströstan, avsky att vår älskade hund inte fick leva 20 år till. Avsky över att inte kunna påverka.

Hon somnade in med huvudet i min famn. Lugnt och stilla. Allt gick fort. Hennes kropp var redo. Men jag var inte redo. Jag var inte redo på något sätt. Allt var overkligt. Med henne dog ännu e snorm bit avmitt hjärta. Man blir aldrig densamma igen. Man känns förminskad.

Hon såg helt plötsligt så lugn ut. Så fridfull. Då visste jag det var rätt. Men hur kan något som är så rätt göra så ont?

Det tog lång tid att ta in hon var borta. Letade efter henne hemma, ställde ned hennes matskål, ropade efter henne ute. Har svårt att acceptera det. Varför liksom?

Det var hemskt, vidrigt. Vår älskade Witch skulle inte yla och skälla konstant när hon var glad vilket hon oftast var…. jag skulle inte får höra hennes klampande med framtassarn när hon for runt. Jag skulle aldrig mer få se henne. Aldrig mer se henne springa över fälten som hon älskade. Alrig mer höra hennes ylande när hon fick upp ett harspår. Så många Aldrig mer.

Hon var alltid så godmodig, så glad och trodde gott om allt och alla. Man såg alltid hennes förvåning när hon var med på kurs och de skuffade bort henne lite byrskt när hon tiggde eller ville hälsa, hon var inte van vid det. Hon var så vänlig. Kunde inte förstå att inte alla ville hon skulle vara så. En sådan underbar syn på livet hade hon. Det fanns liksom inga sorger, allt var kul. Åka bil. Vara hos mormor, åka till syrran och fika på soffelan, åka till farmor, åka till gudmor och gudfar, åka till Mia och hennes familj, promenera på fält och i skogen, få gå och strosa på plan när jag hade kurs. Allt var kul liksom! Så glad, så sprallig intill sista dagarna.

W2

Nu är det tyst i huset. Jag saknar hennes skällande och ylande. Saknar hennes klampande. Saknar hennes tiggande. Saknar att hon väckte mig på natten för att täcket åkt av henne och jag skulle öppna så hon kunde krypa intillmig igen. Saknar att ha henne bredvid mig på natten, saknar att hennes huvud ligger på hennes fina rosa kudde. Saknar att gnälla på Lotta och henne på promenderna i skogen att de gick åt fel håll, att de gick långsamt, att hon fick styra vart Lotta skulle gå med henne. Jag saknar att få ge hennes medicin varje dag som hon tog som godis.

Jag saknar hennes kärlek hon gav, den var så innerlig och sann, så lojal. Hon var en sådan hund som gav allt men krävde inget tillbaka liksom. Jag saknar hennes underbara tillgivenhet. Jag saknar att gosa med henne, borra ned huvudet i hennes hals. Att smeka hennes långa mjuka fina öron. Saknar att få lukta på hennes tassar. Jag saknar att ha hennes huvud i knät i soffan. Jag saknar henne. Så oerhört.

W4

Hon var pensionär i många år pga hjärtat. Men hemmet var hennes. Det styrde hon. De andra hade sitt ute i frm av träningar och så. Men hemmet, det var vår Witch. Hon var kärnan på något sätt i vår familj. Hon var den hunden som var liksomhela familjens. De andra är ju det med men de är ju mest för mig. Men Witch älskade oss alla, så mycket och hon fick en verkligen att känna det. Hon fick mig/oss att känna att vår familj betydde allt för henne. Vi var hennes liv, och hon var vårt.

Nu finns hon inte mer. Vi ropar inte Mediiciiiin flera gånger nu. Vi ropar inte mer långeöron eller älgar med bollar där bak. Alla Witchans skämt. Det ekar tyst.

Hon föddes den 25 februari 2003, med sins syskon. Vid 14 dgar blev hon sjuk. Jag gick med henne innaför kläderna i ett par dagar och vi lyckades rädda henne mot alla odds.

IMG_7976

Som 11 månaders försvann hon och mamma Ottilia i två dygn i februari med dåliga isar. Hon fick under en jakt en 12 cm pinne rakt in i svalget som veterinären inte hittade förräns efter mååånga timmar. De vågade inte söva henne  för hon var i sådan djup chock. Hon fick lungödem när hon var 6,5, trodde inte hon skulle överleva natten. Hon fick hjärtfel efter några år. Hennes lungor var inte tip topp. Hon har varit med om en hel del farliga saker. Hon lurade döden många gånger. Men nu tog den övertaget på henne.

Hennes liv var kantat med olyckor och sjukdomar, men ännu mer av kärlek. Vi älskade henne så oerhört. Vi är många mer än bara familjen som gjorde det. Hon var familjens hjärta. Mittpunkt. Så älskad och vad kärlek vi fick av den hunden, hon var så innerlig och öppen. Så oerhört lätt att älska.

Du skulle ju leva i 20 år till var vi överens om, vad gick fel?

Vila i frid vår älskade Witch, du var vår solstråle och familjens mittpunkt. Vi är vilsna utan dig. Inget är sig likt utan dig. Vi tänker på dig varje dag, pratar om dig, med din röst.

Nu fick vi släppa taget om dig, mot vår vilja. Och det var så svårt, så smärtsamt. Är smärtsamt. Mitt hjärta har återigen gått i tusen bitar. Slitits ur min kropp. Hur överlever man?

Jag såg dig födas Witch, och jag såg dig somna in.

Älskad och saknad

Jag älskar dig Witch! Hälsa till mamma Ottilia, Luzzan och Nike ❤

Tills vi möts igen ❤

W1

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Året som varit

Ja här sitter jag på nyårsaftonskvällen och funderar över året som varit. Bra eller dåligt år? Blandat, väldigt blandat. Så fantastiskt mycket roligt men så otroligt mycket tråkigt med!

Januari

Syrran blev sjuk. Fick en stroke 49 år gammal. Jag blev livrädd. Min syster är inte odödlig, det brukar vi prata om hon o jag. Med hennes sjukdomsbild. Man är glad för varje dag! Men här var döden och knackade på kändes det som. Även om det inte var livshotande för dagen, så var jag rädd, så fruktansvärt rädd.

Tränade en del hund, jobbade lite. Var med på Qbaz F kull valpars valpträff. Tränade mycket skydd med Segra som gick som tåget. Jobbade en del i Västervik med underbara människor!

Försökte att få ordning på min onda kropp, nacken. AJAJAJAJAJ. Jag sa upp ladan efter att mannen i huset ballade ur helt. Hade hoppat på och varit fasansfullt otrevlig mot mina kursare, och hoppade på mig när jag var ute med hundarna. Så stroppig man kan bli av att vara ingift till rikedom! Han blev inte superglad när jag informerade om att jag inte var ingift på gården, men det var han… hahaha herregud vad arg han var. Ja kolugn och han galen. Det var faktiskt roligt!

Februari

Witch fyllde 12 år. Vem kunde tro det? Våra första lamm föddes. Var på Qbaz en dag och tränade. Jobbade.. Segra skadade sig lite i handleden under en promenad. Vilade en hel del.

Mars

Mycket skyddsträning. Jobb i Västervik. Hade Värnamogänget på jobb. Många FF kurser. Jag hoppade av som orförande i Fiskevårdsföreningen. Var på skyddsläger.

April

30 april var det 1 år sedan min älskade Nike fick somna in. Det gör ont i hela min kropp fortfarande. Kan inte prata om henne. En stor förlust för mig. Så älskad och så saknad!

Jobbade mycket. Lamningen startade på riktigt! Startade Skoja som gick som tåget! Drog till med 320 p! Var på Qbaz och tränade och pratade. Var med Lotta på Gnistas Mh. Skulle ha Frida läger, men fick förhinder i sista sekund, så jag fick ha lägret själv. Segras carpal skada kom tillbaka och ont i bogarna. Op båda bogarna. Ser inget på carpalen. Marie inkopplad. Vila, rehab.

Maj

Syrran fyller 50 år. En helt underbar fest!!!! Var utan röst i 6-7 dagar. Hemskt! tävlade en del. Skoja och Viska gick bra. Råkade kvala in dem båda till SM, hur det gick till med den träningen de fick. Jobbade en del externt fast jag inte ska det. Skyddsläger här hemma med Jonas W.

Var med Qbaz på schäferslaget. Var jätteskoj. Fick se många hundar och jag förstod vad de menade med att Segra är en bra skyddshund.  Började få kläm på vad de menade.

Juni

Tävlade lite. Jobbade massor! Segra gjorde en magnetröntgen, i bog och carpal. Helt rent. Gahhhh! Fortsatt vila och rehab, Inte kul alls kan jag lova.

Ögonlyste Skoja. OM jag ändrade mig och skulle vilja para henne. Otroligt mycket jobb även denna månad, jag som skulle dra ned!

Juli

Var på Öland och tävlade. Jätteroligt. Var där på ngr semesterdagar hos Plingan i deras paradis. Underbart! Spårade tidiga morgnar, och drack kaffe innan alla vaknade.

Startade Skoja sitt första SM som tog slut i gruppmomenten! Hon blev rädd och lämnade planen!

Viska startade sitt sjätte SM, gjode det jättebra med den träning hon fått. Men två stora missar gjorde vi hamnade långt ned. Men jag är oerhört stolt över denna hund. 6 SM i rad. Jag tror att hon nästan varje år kvalat in på sina första tre tävlingar varje säsong. En jämnare och mer momentsäker hund kommer jag aldrig att få!

2 Frida läger hanns med! Fullbokade med kö!

Augusti

Spårade mycket. Var på Qbaz och åt kräftor! Var på en workshop för Maria Brandl. Jobbad enormt mycket nu med! Segra gått på rehab hos Marie, hon är mycket bättre men inte bra, Började klia lite.

Bestämde mig för att para Skoja. Parades första gången 25 aug. Taff var en fin gentleman! Ett Frida läger hanns med.

September

Var på kennel läger i fem dagar. Att åka på läger med Lotta, då har man inte tråkigt. Tur var det.

Hade spårkurser två st. Jobbade massor här med! Kände jag var tvungen att bromsa lite. Försökte strukturera lite mer. Blev lite bättre. Hade Värnamogänget här! Jättekul!

Ultraljudade Skoja som konstaterades dräktig! Kluven. Glad men rädd. Var på Öland på skördefesten. Fantastiska dagar  Plingan och Lasses Paradis! Spårade och njöt!

Oktoberjobbade och jobbade. Minimalt med egn träning öven denna månad. Var TI i Åtvidaberg. Var i Sävsjö och jobbade.

Skojas valpar kom till världen dramatiskt den 25 oktober. 5 levande. 3 tikar och två hanar!

Segras klåda ökade u mitten av oktober. Markant! Fick sätta henne på korticon. Var öppen med det. Gjorde BH provet med Segra 4 oktober. Inte ett grattis från uppfödarna!

Här ngn stans blev jag urkastad ur kenneln. Inte ens fel att två träter, det är helt klart. Men här valde hon att bryta all kontakt med sin egen uppfödning. För en skitsak vi inte var överens om.

November

Jobbade men lite mindre pga valparna. Var i Ullared. Segra fick ökad motion. Inte bra än, men vi belastar lite. Skaffar mig en egen Laser. Det bästa jag gjort!

Valparna upptar all min tid. Jag lägger allt på dem. Lite dramatiskt runt dem. Skoja är världens bästa mamma, men vaktar dem med sitt liv mot hundarna. Tveksam mot vissa människor, och barn gillas inte i valplådan. Hon är som en lejoninna. Men så fin med dem.

En underbar tid som jag minns som en av de bästa tiderna i mitt liv.

Bestämmer oss för att spara en tik. Får maila och säga i från schäfern jag tingat. Tur i oturen blev det bara grått så det hade inte blivit ngn ur just den kullen i alla fall. Det kändes lite bättre då.

Startar upp en spårgrupp till.

December

Många julhazarder med mina träningsgrupper. Så roligt! Fortsätter med min spårgrupp i det underbara vädret. Älskar att det är varmt och inte snö och kallt.

Valparna växer och jag ger dem hela mitt hjärta, all min tid ger jag dem. Jag tar med dem på upplevelser, åka bil, ta med på dem på skogsturer varje dag, besök hos syrran och deras djur, åka till fåren, till mamma, till Lorna. De har fått möta mycket tillsammans. Jag tror de har fått en stabil grund att stå på.

I dagsläget har jag två kvar. Bitza som ska flytta den 4 januari och Zmickra som ska bo kvar här. Jag älskar att ha valpar, men inte att de ska flytta. Jag kan ärligt säga att det inte är jobbigt. Jag har försökt aktivera dem så de inte ska behöva riva hemmet och det har fungerat. De är vilda och har kamplust utan denna värld.

Det har varit en sorglig jul, inte som alla andra jular. Att lämna dem har gett mig många oroliga nätter, med vakentimmar. Många tårar som fällts, innan, under och efter de åkt. En sorg. Så tung. Sedan har jag de bästa valpköparna, så det beror inte på det. De är helt underbara med sina hundar. Det känns bra med dem alla, och jag vet de tar väl hand om dem, gosar med dem, pysslar med dem och ger dem all kärlek och trygghet de har rätt till!

Julen tillbringades med släkt och vänner. Lugnt som vanligt och bara mysigt!

Witch har varit krasslig. Hjärtat är sämre men vi har fixat med medicinen. Så hon mår bättre. Jag hoppas innerligt hon får vara med ett år till!

I stora drag har 2015 inneburit massor med jobb, skadad hund,  roliga skyddsträningar, valparna, det bästa av allt mina älskade valpar och att Skoja överlevde! Syrran mår bra. En del besvikelse men mycket roligt!

Tack alla ni för ett blandat 2015!

Jag önskar er alla ett Gott Nytt 2016!

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Resan hem

På resan hem från Strömsholm var jag så glad att Adelia och Lotta kommit till mig. Att köra själv efter att varit uppe i över 30 timmar hade inte varit bra!

Skoja fick sitta bak i buren och valparna i kartong. Jag började att köra. Skoja ylade och skällde och pep. Tänkte hon ska sitta säkret och hon slutar nog! Glöm det. Efter knappa milen säger jag att jag står inte ut, det skär i mig! Stannar bilen ut med Skoja in med Skoja i baksätet jag i sätet bak med babysar. Skoja lugn. Förutom att hon skulle krypa ned i kartongen till dem från och till.

I Norrköping släppte vi av Adelia och Lotta och jag åkte hemåt i varsin bil. Stannar i Söderköping och ska hämta mat. Ur bilen, Lotta vaktar dem. In i bilen med maten. Skoja sitter själv med dem i baksätet, de ännu i kartong. Åker några hundra meter så hoppar Skoja bokstavligt talat i kartongen!. De var lagom stor till fem små valpar med höööga kanter… Inte för en mamma! Panikstannar bilen så även Lotta bakom,  för jag tänker de dör strax av att bli mosade. Ut ur bilen, runt bilen och får lyfta upp henne i nackskinnet för hon vägrar kliva ur! Galna tik! Mitt i alltet så skrattar vi…..

Så Lotta fick vakta Skoja medans jag gick runt och hoppade i. Sedan fick jag ropa Nej lite skarpt några gånger när hon skulle i igen!

Herregud vilken resa!

Väl hemma så lade sig lugnet i valplådan. Skoja hotade med att döda alla som ens tittade åt hennes låda eller valpar.

Sedan dessa har hon skyddat dem med sitt liv, hållt denna flock i ett järngrepp. Hon styr dem helt gällande valparna.

Segra och Viska har klarat sig bra då de visar respekt för Skoja tydligt! Värst har det varit och är för Moltas. Han är ju lite trögare så, så han skiter i att hon visar tänderna. Så han har fått ett par omgångar stryk av henne. Första gången räddade jag honom då han smitit in och struntade i hennes varningar. Sedan har han fått lära sig sin läxa. Och nu har han nog begripit lite av det hela.

Witch har också varit lite trög och inte respekterat hennes signaler, plus att hon inte hör när hon morrar. Så det har också varit känsligt.

Nu får de andra var med relativt fritt när Skoja och valparna är med, men inte när hon diar dem, då svartnar hon.

IMG_7335

Skoja har varit en sådan fin mor. Jag är så stolt över henne. Hur hon klarade av allt hon fick vara med om! Tappra lilla hund!

Att hon dessutom har en gräddbar och har fött dem lite väl bra efter första veckan, är ju toppen. Hon ser efter dem med sitt liv, och vakar över dem, leker med och putsar på dem.

Fortfarande fast nu är 7 v och två dagar vill hon vara med dem mycket, vill dia dem. Säger inte i från utan är gärna med dem. Jag har verkligen fått tagit bort henne så de inte ska dia på henne. Så sedan i söndags 7 v gamla har da faktiskt ätit två gånger per dag! Inte massor men i alla fall ätit!

Tiden rinner ut med dem. Min pnget för att slöppa dem kryper på nu. Tredje natten jag sovit dåligt. Drömmer de inte får vara med, att de får sova själva i köket, att de inte tar up o gosar med dem när de är trötta eller behöver det.

Jag vet idiotiskt! Jag vet ju att alla får det bra. Att de inte låter dem sova själva. Men hjärnan spelar mig spratt!

IMG_7289

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dramatisk förlossning

Ja att blogga är inte min starka sida. Men jag har den kvar för att kunna gå tillbaka och se om det jag valt att skriva.

Valparna som kom den 25 oktober med dunder och gnistor är helt underbara.

På kvällen var hon lite orolig och bäddig i Bian. Inte i valplådan! I alla fall trodde jag inte det skulle bli på natten men vi la oss bredvid lådan, och Skoja låg hos mig… Eller jag satt mot väggen.

Bara så där kommer valp nummer 1! En tik, roligt tecknad. Bredvid Skoja i lådan ligger Ulla, katten… herregud de är ju lika galna båda de där två!

Nästa valp uteblev. Började bli orolig runt 1,5 timma.

Kontakt med veterinärer, uppfödare. Jag valde att åka. Tur var det. For till Strömsholm med en mellanlandning hos disktriktarna! Det gick undan kan jag lova. Tack för att djuren inte var på vägen och att polisen inte var ute.

Mitt i natten, helt själv utan att meddela ngn. Eller jo Helen och AnnaCarin var med mig via FB. De var nog nästan lika oroliga som jag! Men vi visste sex skulle ut i alla fall! Och en satt fast visste vi med numer.

Väl framme i Strömsholm kom valpen på parkeringen. Valpen som satt fast var enormt stor, och tyvärr var den inte i livet. En jättestor svart mörk tik. Liten strimma i pannan. Och jag är ju lite vek så där, så tårarna rann när jag satt med den döda valpen och den funderande Skojan. Kändes så onödigt att en fullgågen valp inte kan överöeva för att vi inte harett djursjukhus öppet på natten närmre oss. Skitföretag!

In med valpen som var i livet och den döda. En ledsen matte och en jättetrött Skoja.

Timmarna där inne var vidriga. Ångesten, sorgen över valpen och oron. Mycket tårar och uppgivenhet. Efter lite dropp, blodprov och annat så kom en valp till ut, den svarta lilla tiken om jag inte minns fel.

Sedan tog vi beslut om snitt för Skoja var för trött, personalen blev oroliga då hon hastigt tog slut. In med henne på op. Där slutade jag fungera. Halvt galen av oro att förlora Skoja. Hennes blodtryck var jättedåligt, hon var jättetrött. Personalen larmade att det var brått för henne och valpar.

Där satt jag, med två fina valpar, och sålde min själ bara de klarade min Skoja. Valparna trodde de inte levde, så den tanken var redan befäst, men min Skoja. Min Skoja. Jag som redan innan allt detta påbörjades sa att jag vill inte ha en kull för att risken att förlora henne finns. Och nu satt jag där i den sitsen, att jag kunde förlora henne. Jag förebrådde mig själv varför jag utsatte henne för det. Hon hade ju inte bett om det, det var ju egoistiska skäl. Aldrig mer sa jag. Aldrig mer att jag ska utsätta min hund för detta. Aldrig!

Ena sekunden rann tårarna och jag satt helt bara passiv, nästa grät jag hysteriskt utan kontroll med de två små i min famn. Jag önskar så i denna stund att jag hade haft vett att ta med mig ngn som kunde varit stark åt mig. En mardröm.

Jga tror att det var i den här vevan Lotta ringde. Jag blev så ledsen, så skönt att höra en röst som kunde vara stark åt mig. Kommer inte riktigt i håg samtalet.

Syrran messade och skulle komma upp, men jag sa ifrån, det behövs inte.  Lotta med messade. Tror Adelia med var med i det.Var inte klar i huvudet. Behövde visst någon där hos mig, men ville inte vara till besvär. Långt till mig. Men mina finaste vänner och min bästa syrra fifflade bakom ryggen skulle det visa sig.

Flera messade och hörde av sig. TACK av hela mitt hjärta.

Varje gång en sköterska kom för att kolla till mig frös jag till is. Trodde de skulle komma med beskedet att Skoja inte fanns mer.

När sköterskan väl kom och sa att Skoja levde och mådde väl efter omständigheterna så gick luften ur mig. Tårarna sprutade, och jag bara rasade ner på golvet med de små i famnen. Vilken tur ni inte förlorade er mamma vet jag att jag sa.

Då säger sköterskan att det var tre valpar kvar och de levde!!!! En var jätteslö men de lever. Vi kommer med dem snart! Så glad jag blev i all bedrövelse.

De kommer in med de små valparna och jag kände sådan glädje över att de levde. Tre små underverk till gav Skoja mig. Två hanar och en tik till. Där satt jag med fem ljuvliga valpar. Inte någon lik den andra. Alla fem hade olika teckningar! Hur vanligt är det? Jag är ju svag för det lite utstickande.

Efter en stund kom de in med Skoja med. Hon var så trött. Men älskade Skoja vad skönt det var att se henne i livet. Hon fick ligga i korgen hon fått när vi kom. Valparna låg i sin kuvös. Men hon var så orolig och smet upp till valparna med slangar och allt och kryper halvt in i kuvösen innan jag kommit upp och stoppar henne.

Jag gav henne valparna då istället trots vi ville vänta. Men hon blev lugn direkt de kom till henne och de började dia och hon somnade.

Därefter någonstans knackade det på dörren och sköterskan kom in och sa att jag hade besök. Då stod Lotta och Adelia där.

Jag blev så glad, så skönt att någon kunde komma och ta över och jag kunde få bryta i hop. Så tacksam att syrran inte gjorde som jag sa, utan tvärtom, och att de kom.

Tack snälla ni för att ni åkte denna väg för att stötta mig!!! Det betydde allt!

Vartefter så fick vi åka hem! Med fem fina valpar och med den finaste Skoja i livet! Och med två fantastiska vänner, som jag vet alltid finns där. Närsom.

Tack till Strömsholms personal. Vilket mottagande. Och vilken ödmjukhet mot min Skoja och mig som djurägare. De fixade frukost och servade mig hela natten och morgonen. De var fantastiska. De inte bara tog hand om Skoja på bästa sätt, de lyssnade på mina önskemål och de såg att jag inte var i bästa skicket och tog hand om mig med! All heder till dem!

Resan hem var också en upplevelse. Men tar vi inte i dag!

IMG_7414

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Att vara uppfödare, är mer än att sälja en valp

Nu står jag inför en kull igen och då funderar man mycket hur man vill vara och inte vara som uppfödare.

Att vara uppfödare är i mina ögon ett livslångt åtagande. Så är det inte för alla. För en del är inte valpen viktig hela dess liv. Så är inte jag. För mig är valpen viktig hela dess liv. Vare sig jag gillar ägaren eller inte. Jag vill följa min valp. Det låter jag inget stå i vägen för!

För mig är en bra och seriös uppfödare viktig. Att kunna hålla isär personligt och vara den proffessionella. Att inte alltid tycka som, eller ens tycka om sin valpköpare, det kommer alltid finnas runt om en som uppfödare. Det är hur man hanterar det som enligt mig visar hur man är som just uppfödare! Det är där en bra och en dålig uppfödare skiljer sig.

Som uppfödare tycker jag man måste respektera valpköparens val av tex foder eller försäkringsbolag, sätt att hantera vissa saker. Vi är olika och man kan inte bestämma över det hur gärna man än vill. Respekten måste finnas. Respekten för att låta ägaren själv bestämma, även om man kan råda och stötta. Men väljer valpköparen att inte göra som man själv önskar eller råder till, så får man acceptera det och ändå finnas där. Respekt för annans åsikt helt enkelt. Inte köra över valpköparen, för då vänder den sig i från en. Vill man det? Ska man tro sig alltid veta bäst?

Mina valpar jag haft, har jag haft och har kontakt med hela hundens liv. Jag har inte älskat alla mina valpköpare, men skulle ALDRIG låta det stå mellan mig och min uppfödda valp. Jag har valt att vara proffessionell. För jag har ansvar för min valp som jag sålt. Jag vill följa den i dess liv. Då får man faktiskt bita i det sura äpplet. Skulle aldrig kapa alla linor till min valp, jag bryr mig alldeles för mycket om mina valpar. Men det är inte alla som gör.

Som sagt att vara uppfödare är mer än att sälja valpen och få inte lite pengar. Ett livslång ansvar, ett livslångt åtagande. Som inte alla tar på allvar. De är inte tillräckligt proffsiga för att kunna sära på det personliga och det att vara uppfödare hela livet.

Det är oschysst tycker jag. Fult. Respektlöst. Oseriöst. Framför allt kan jag inte förstå hur man kan göra så mot sin lilla valp som man en gång haft och suttit med i valplådan, och sagt man tycker så mycket om!

Jag gillar de uppfödare som öppet skriver om hunden har op för tex OCD, klåda, allergi, ryggfel typ L7S1 öppet under sin statistik. Sådant som man inte kan se på SKK hunddata.

Det kan jag lova mina valpköpare, jag kommer ALDRIG bete mig så mot er. Skulle aldrig bete mig så illa. Skulle aldrig sjunka så lågt. Det är ett löfte till er. Som jag kommer hålla.

Ni kommer alltid vara viktiga i mitt liv, för jag har levererat en valp till er, och det är för mig ett livslångt åtagande. Så är det inte för alla. Men så är det för mig.

Men det finns de som gör och tänker annorlunda. De borde kliva ner från sina höga hästar.

Jag vet en uppfödare som sålt valp till person, som de avskyr av anledningar som inte någon har med att göra. Men de är så proffsiga så de låter inte sådant komma mellan dem och deras sålda valp. Det är en väldigt god sida fler skulle behöva fundera över lite.

Nu ska jag sätta mig och skriva lite i min valpdagbok. Och njuta av Skojas och Taffs underverk, fem små knyten som jag ska följa hela deras liv.

IMG_5921

Och jag vet vilken typ av uppfödare jag INTE vill vara.

IMG_5850

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Vem vann?

I dag ska jag meddela vad den största valpen vägde!

Det är den stora tiken klassiskt tecknad som vann den tävlingen! Hon vägde 342 g!

Vinnaren är Malin!!!

Ett stort Grattis! Du gissade 325 g, det skillde endast 17 g från korrekt vikt!

Hör av dig för att kunna få vinsten levererad!

Tack alla ni som deltog!

IMG_5919

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar